Jag skrattar bort saker just nu.

Tänker inte mycket alls.

Skakar av mig ångest och dålig energi.

Låter bara det rinna av min rygg lika lätt så som vatten gör.

"Livet är för kort för att komplicera saker och ting" sa en mycket klok kille till mig en gång.

Han har så rätt.

Livet ska vara roligt.

En mycket klok vän sa en gång till mig för rätt så längesen, att må bra, det är det viktigaste. Det är det absolut viktigaste som finns för en människa. Jag hade aldrig någonsin tänkt på det sättet förut, sett det på det sättet, förrän hon sa det faktiskt.

När jag tänker på när jag var yngre så känns det som att bara livet sprang fram då och jag hann inte ens blinka. Inte tänka på om jag mådde bra eller inte. Livet gick fram i hundranitti, jag hängde på och jag hann nog aldrig känna efter riktigt.

Idag kan jag gå från att ena dagen känna att jag nästan bryter ihop på Stockholm-Uppsala tåget en söndagskväll, till att dagen därpå känna mig helt tillfreds och lugn. Må bra helt enkelt. Det är verkligen som en bergodalbana och jag känner av och noterar varenda kurva och sväng under åkturen.

Jag har jämt fått höra att det är inte bra att känna för mycket. Men jag säger emot det nu. För jag känner hellre för mycket än ingenting alls. Jag vill känna när jag mår bra. Så som jag gör idag. För det är det viktigaste.

Har ni tänkt någon gång på hur man ibland ljuger för sig själv? Kämpar emot känslor? Jag gör det i alla fall. Jag kan kämpa frenetiskt mot det, för att det är enklare. Eller rättare sagt, för att jag tror att det är enklare så. Man tror att bara för att man har gått ner för den vägen förut så ska samma sak hända igen. Man bygger upp små murar inom sig mot det man egentligen känner och försöker lura sig själv. Och det enda som de murarna är gjorda av är rädsla.

Jag vet ju att någonting har fattats ända sedan jag gick ifrån det. Det var en del av mig. Var det något som gjorde mig glad så var det de. Jag kom ihåg att så fort jag klev innanför linjerna så sköljdes alla mina problem av min rygg. Det fanns inga tankar och funderingar. Ingen oro eller ångest. Bara ett hjärta som skippade några slag av ren lycka. - Jag tänker ta tillbaks det. Jag river den muren nu.

Hej du Eveline 15 år, long time no see!

Jag tänker inte "sugar-coata" någonting. Svira in saker i rosa sockervadd eller tala om för dig att de närmaste 6 åren i ditt liv kommer vara underbara och som taget ur en film. För de närmsta åren kommer vara en bergodalbana. Det är så livet är. Du kommer ramla in och ut, ändra åsikter, ifrågasätta vem du är, vad du vill och vad du har gjort. Inga vidare trauman precis, bara uppleva ett ganska så brett register av känslor. Det hittills värsta är redan över, jag tror du förstår vad jag menar med det, och det kan bara bli bättre nu.

Om några månader kommer du få känna av, för första gången, hur det verkligen känns när drömmar går i uppfyllelse. Du kommer vara så lycklig att du gråter flera nätter i rad. You’ll see. Du kommer senare få känna av hur det är att göra misstag, hur saker som gjort dig så glad plötsligt bara kan vissna och dö ut. Få dig att tveka och göra sådana oväntade beslut. Jag vet. Nu blev du förvirrad va? Det där låter inte som Eveline, hon som alltid har allt under kontroll och vet vart hon är på väg. Men mycket kan hända på 6 år, vet du.

Eveline snart 21 år, hon spelar inte handboll längre. Jag vet att du inte tror ett dyft på det där just nu, du sitter och skakar på huvudet envist i förtvivlan, tänker på att handbollen är ditt allt och att du aldrig någonsin skulle kunna leva utan det. Men det kan du. Det kommer alltid vara din första kärlek ska du veta. Men var sak har sin gång.

Hösten 2008 flyttar du till Spanien (jag vet, ännu en dröm uppfylld). Drygt en månad innan du flyttar får du en liten babysister, som döps till finaste namnet Chloé, och du kommer älska henne något oerhört mycket. Du går ditt sista gymnasieår nere i Spanien och spelar handboll i ett spanskt handbollslag. Det blir ditt sista handbollsår, men det blir ett bra år. Ett av dina bästa år hittills. Om det inte var för krångel med spelarlicensen mellan spanska och svenska handbollsförbunden så hade du haft en ledande roll i laget. Ska berätta för dig att dem i laget fick betalt, deltidsproffs.. Rätt ballt. De ville ha dig i laget.

Du kommer få träffa fantastiska människor och lära dig spanska. Ännu mer spanska. Efter studenten bor du ytterligare ett drygt läsår i Spanien, läser spanska på universitetet. Japp, det är sant. Eveline 21 år kan prata spanska. Du kommer få vara med om en sjujäkla resa, lära dig nya saker om dig själv, se nya sidor av dig själv och växa något otroligt som människa. På bara två år. Du kommer få känna hur det är att ta revansch. Riktig jävla in - your - face - revansch. Du kommer få vara med om hur en blyg liten tjej förvandlas till en självsäker ung kvinna, du kommer känna dig mer åtrådd än någonsin och besegra rädslor som du aldrig trodde att du skulle kunna ta kol på.

Jag kanske ska berätta för dig att jag just nu läser till idrottslärare… Det yrket som alltid funnits i tankarna men som du trott att du aldrig vågat bli eftersom du har en skräck för att prata inför mycket folk? Piece of cake säger jag bara. Du sopade banan med den rädslan. Du älskar idrottsläraryrket och vet så himla självklart att det är det du vill bli. Du kanske inte tror mig nu heller och du har ju tusen andra saker i ditt huvud som du vill just nu, jag vet ju hur du är. Alltid vill ha mer. Är aldrig nöjd. Du kommer fortfarande vara så när du är 21.

Och det här med att lita på folk, jag vet ju att du aldrig har haft det lätt med det. Alltid haft garden uppe. Försök att släppa den, för det leder ingenvart. De finns människor i din närhet som vill dig väl och verkligen bryr sig om dig. Det finns människor i din närhet just nu som fortfarande kommer vara kvar om 6 år och även nya människor som kommer lite senare in i ditt liv.

Men oroa dig inte, även om det känns svårt nu, så kommer din gard sänkas lite i alla fall. Det kommer bli enklare. Fortsätt bara vara den starka person du är. För du är starkare än vad du tror. Du har ingen aning om hur mycket styrka den där lilla 15-åriga kroppen rymmer. Och tro inte att tårar är svaghet. Det är okej att vara ledsen ibland. “Happiness is a mood, not a destination” Kom ihåg det. Det kommer från din favoritserie… Som du kollar på varje dag efter skolan med oboy och rostade mackor innan träningen. Det är fortfarande din favvo år 2011. De spelar ju in nionde säsongen just nu… Hur glad blir du inte nu?

Det är snart två år sedan jag tog studenten. Två år. Det är en lång tid, och jag kan inte fatta att jag fyller faktiskt tjugoett(!?) i september. Det får en att verkligen tänka över hur fort tiden går, hur något som varit ditt nu inte är det längre. Som har blivit förflutet och inte längre finns där. Hur snabbt ett ögonblick kan vara där och sedan är det plötsligt borta. Och då är det borta för alltid.

Jag kommer ihåg min första dag i högstadiet som om det var igår.

Jag kommer ihåg min första dag i gymnasiet.

Jag kommer ihåg dagen då jag flyttade ner till Spanien för att gå mitt sista gymnasieår.

Jag kommer ihåg dagen då jag flyttade ner efter studenten till Spanien igen.

De har varit milstolpar, mindre sådana jämfört med vuxenlivets, men de har varit det. Jag kommer ihåg från dessa dagar att jag tänkte mycket på hur det skulle vara när det tog slut. Men det kändes som att det skulle aldrig ta slut, det var ju bara början och jag kunde inte föreställa mig hur slutet skulle vara. Men det tog slut. Och jag började sakna. För att dra den gamla klyschan : you don’t know what you got, until it’s gone. Det stämmer. Men hur mycket man än vill ha tillbaka en viss period i sitt liv, en person eller kanske bara ett enda ögonblick så går det inte. Man får inte tillbaka det, man lämnas med minnena. Det är det enda man har kvar ifrån det.

Jag har kommit på mig själv hur hårt jag höll fast vid saker förut, hur jag så starkt ville ha tillbaks varenda sekund av vissa tider i mitt liv och hur jag vid en annan tidpunkt så hårt höll fast vid att jag ville ha honom. Just honom, men han ville inte ha mig. Och jag försökte intala mig själv att känslorna inte fanns kvar och säga att man bara är vänner, fast så var inte fallet. Man håller fast och håller kontakten för att det är det enda man har kvar. Man försöker lura sig själv. Fortsätta ha något slags hopp. Men samtidigt kväva allt till det yttersta, men till slut så väller allt över. Man orkar bara inte för det blir så olidligt. Det som man inte vet är att man skadar den andra personen också om man inte släpper taget. Ingen gillar att såra någon.

Man måste bara släppa taget ibland, även fast det är svårt och känns hjärtskärande. Titta tillbaka på minnena och komma ihåg allt som var bra. För om man bara håller kvar i det förflutna så kommer man missa allt som är i nuet. För tro det eller ej, det kommer bli lättare. Du kommer inte tänka lika mycket på det till slut och slutligen kan du möta nuet med ett leende. Stå rakryggad, stolt och veta att man förtjänar att vara lycklig. Det gör vi alla. Och då måste vi lämna våra spöken från det förflutna och leva i nuet.

Nothing lasts forever. So live it up. Breath it out. Take Chances. Never have regrets. Because at one point, everything you did was exactly what you wanted.

Det är så konstigt ibland när folk i sin omgivning ser en så mycket klarare än vad man själv gör. I sitt undermedvetna så vet man att det man gör och har gjort är så fel men man vill inte se det själv, för det är lättare att förneka. Förneka att det inte är bra, låtsas som att det inte finns. Blunda och bara sopa allt skit under mattan, gömma allt. Det är så lätt att hamna där. Tappa kontrollen helt och inte vilja resa sig upp. Till slut borrar allt bara sig igenom en och minsta lilla sak, helt oväntat, gör så att det känns som allt raseras i dina ögon inom loppet av en millisekund. Det enda man börjar se är sina misstag och det tar kål på en. Blir en frustration så stark att det du gör är att slå knytnäven i sängen om och om igen, vrider dig för det gör så ont av andnöd, tårarna rinner obehindrat och som aldrig förr och det enda du kan få fram är att du orkar inte mer. Så många gånger de orden har repeterats i mitt huvud - jag orkar inte mer. För ibland känns det som att jag ska gå av helt och jag vet inte vart jag ska börja för att fixa det. Men jag måste börja någonstans, och det börjar här och nu.

Sommaren står och väger, och vi som är studenter har tentaångest och allt vad det nu heter. Men vi längtar, som sjutton. Efter sommaren. Flytta hem för sommaren och få andas ut lite. Det är som att få vara barn igen, slippa alla måsten för en gång skull. Främst tentaångesten, disken i det äckliga korridorsköket och slippa dela det motbjudande badrummet. Jag tror jag aldrig har längtat så mycket efter sommaren som jag gör just nu. Tanken på ljumma sommarnätter, bad, hemmafester, festival, utekvällar, träffa vänner man inte sett på ett tag.. Bara tanken gör mig lycklig, och att veta att det snart är här får det att bara spritta till i kroppen på mig. Tro mig, jag älskar studentlivet och Uppsala och jag kommer säkert längta tillbaka till mitt lilla studentrum i slutet av sommaren. Men nu, nu vill jag bara ha sommaren och allt vad det innebär. I skrivande stund nu sitter jag ute på min mammas terrass med utsikt över Dalälven. Herregud så fint det är, det var länge sedan jag satt här, länge sedan jag var hemma hos min mamma. Jag hade glömt bort hur harmonisk och lugn det här stället gör mig. Det blir nog många kvällar här ute, sena nätter då jag kommer skriva - skriva ut allt jag någonsin känt och känner. Spela Veronica Maggios senaste platta om jag om igen tills de jag bor med kommer spy på det. Dricka rödvin med min mamma. Snacka om allt mellan himmel och jord och lite annat skit med lillebror. Ta ett dopp i älven. Hemmafest här alltså, ja fan, det måste man ju ha. Helt perfekt ju. Tror jag nyss kom på en av sommarens många planer. Jag styr upp, lovar. Men nu ska jag njuta lite, njuta i solen med min öl och glömma tentaångesten, bara för ett litet tag. Sommaren är på ingång hörrni.

Jag vågade inte röra mig, för jag var för rädd för det och jag kunde känna hur min blick dog och blev svart - jag kunde se det i hans ögon. Han förstod. Hur han så uppgivet letade efter någon slags respons från mig, men fick ingen. Det enda han kunde göra var att krama mig. Hålla om mig hårt och säga att allt skulle bli bra, men det fanns inga ord på hela denna jord som skulle kunna ha gjort det bättre eller ta bort de känslor som vällde över, men som jag bara svalde och försökte hålla inne. Bunkrades upp inom mig och jag visste att när jag väl blev ensam i mörkret så skulle jag få svårt att andas. Tårar skulle falla blandat med ilska, för det blir så. När man känner så mycket på en och samma gång.

Man gör tappra försök till att distrahera sina tankar. Spelar samma sång för att få uppleva den känslan den gav dig första gången och alla andra gånger innan, och man håller andan i slutet av låten. För man vill inte att det ska ta slut, för du vet att de tankar som du försöker ockupera kommer rusa in i huvudet när väl sången kommer till sitt slut och det blir tyst, så du sätter igång den innan den ens nått så långt. Bara för att vara på den säkra sidan. Bara för att försöka hålla samma konstgjorda känsla i din tunga kropp..

Någonstans djupt inne så vet jag att det här kommer göra ett avtryck på mig, lämna mig i oro och alltid finnas där som en påminnelse. Jag tror det är det värsta, att vara så medveten om att man kommer vara rädd för det igen. Det var nog det som gjorde ont. Inte själva händelsen, utan vetskapen av vad händelsen kommer göra med mig. Hur det kommer lämna spår på en. Men jag måste vara starkare än mina känslor, jag bara måste.

Ibland undrar jag varför vi stampar och gör våra egna, redan så sårbara hjärtan illa. Varför vi ibland är så envisa att saker ska vara som dem alltid har varit. Varför vi ibland inte bara kan släppa taget om saker som inte längre gör oss lyckliga. Men någonstans så tappar vi våra hjärtan på marken, mitt ibland all frustration och förvirrelse, och vi låter dem ligga kvar där. För vi är för paralyserade vid tanken av att ta upp det och vi drar hjärtat genom grus och smuts och vi inser inte det själva försen det enda som återstår i slutet av vägen är köttiga sår och slamsor. Vi håller kvar om saker fast det gör ont, för vi är rädda för att saker ska förändras. Vi blir rädda för vad som kommer hända när vi väl släpper taget. Jag tror det är det vi är rädda för - förändring. För det är så mycket enklare att låta saker vara som dem alltid har varit än att verkligen ta tag i det, se sanningen i vitögat och gå vidare ifrån det. Men i slutändan, när ditt hjärta känns förstört och platsen där ditt hjärta brukade sitta ekar tomt, så finns det ingen annan utväg än förändring. Det förstörda är vägen till förändring. Det tomma vill inte vara tomt längre. Då tvingas vi att gå tillbaka och lappa ihop hjärtat, pussla ihop det och läka oss själva. Det är då vi växer som människor, blir starkare. Vi finner styrkan igen, plockar upp våra hjärtan från marken och sätter det på plats. Där det ska sitta - den enda rätta platsen. För det är så det ska vara. Vi ska känna våra hjärtan bulta, dunka och det ska kännas. Vi förtjänar det och främst av allt förtjänar vi att vara lyckliga. Varenda hjärta förtjänar att vara lyckligt. Varenda en. Smärtan är värt det. För vi belönas tusen gånger om när vi väl har tagit oss igenom det. Det blir en lättnad och vi inser att det inte är så farligt ändå. För våra hjärtan tål stryk, mycket mer än vad vi tror.

Jag kommer ihåg när han sa det. Sa det som skulle göra att jag verkligen bestämde mig för att - "nä nu jävlar gör du det här, Eveline. Du klarar av det här". Han kollade mig rakt in i ögonen och påstod att jag skulle komma tillbaka. "Du kommer aldrig att klara av det", de orden hade viskats så många gånger om nätterna i mina öron, men jag lyssnade inte. Han sa det inte rakt ut på det sättet, men jag visste att det var så han menade. Jag ville ge honom på käften. Dra en vänster så hårt att han inte skulle kunna stå riktigt på fjorton dagar. Men istället stod jag där, med ord som fastnade som klister i halsen och tog skiten från en tölp som inte visste någonting. Så som jag hade gjort de senaste tre åren. Vad jag inte visste då var att jag skulle få revansch. För jag kommer aldrig glömma den blicken ett år senare, så uppgiven och skrik av förlust i ögonen. Jag hade vunnit. Det visste jag, och jag behövde inte ens öppna munnen. Jag lever på den blicken än idag, för att jag hade bevisat att jag var så mycket mer.. mycket mer än vad han någonsin hade trott. Så mycket starkare.
- Oövervinnerlig.

Jag kan känna hur allting sipprar rakt ur mig, rinner ut och bildar en stor hög på golvet.
Allt som jag någonsin trott på ligger där och jag ser det så tydligt nu, och jag undrar hur jag egentligen lät det gå såhär långt. För jag letar frenetiskt efter mitt hjärta i högen, men jag kan inte hitta det. Jag kan inte hitta det.

Kom ihåg att leva, för det här livet är det enda vi har och det är vackert. Vi borde göra det vackert, göra allt vi kan för att det här livet ska bli det vackraste som någonsin levts. Räkna de stunderna som har fått dig att le, spara dem i en fin ask och kunna ta fram dem när vi väl behöver dem som mest. Komma ihåg den kvällen då du dansade som en galning och skrattade som aldrig förr med tjejkompisarna. Kyssar från topp till tå från han som gör det så svårt att hålla händerna i styr. Lyckan av att få träffa en vän man inte träffat på länge. Känslan när en låt berör dig på ett sätt som du aldrig någonsin kunde föreställa dig. Ruset som du fylls av när man ser fram emot någonting. Ruset av att äntligen få vara där..

Vi måste räkna de små sakerna i livet, de små stunderna då vi kände våran puls höjas och det kändes som vi aldrig hade varit så levande som i just det ögonblicket. För vi behöver dem när livet inte känns vackert. Som ammunition för kulorna som ibland skjuts genom våra hjärtan.

Relationer är något så personligt. För en person som står utanför en relation kan aldrig någonsin förstå vad som händer mellan två personer eller förstå relationen i helhet för den delen heller. De är mellan två individer. Det är så mycket som inte visas utåt och jag har slutat försöka mig på att förstå andras relationer, vare sig det är vänskaps eller kärleksrelationer, för det är en allmän fakta att relationer är något som är komplicerat men ändå är det något som lyfter upp oss när saker väl är tunga och är otroligt vackert. En relation är mellan två personer och det angår inte någon annan vad som sker bakom stängda dörrar, för det kan bara dessa två personer förstå. Så enkelt är det.

Så många år som jag gick och bar på tunga stenar och hade gråten i halsen. Tårar kändes aldrig tillräckligt och det enda jag ville var att springa ifrån den värld som jag kände aldrig förstod sig på mig. Det enda jag ville var att begrava allt ont som alltid stirrade mig rakt in i ögonen även fast mina ögonlock var stängda, för det var överallt. För när mörkret föll ner om kvällarna så låg jag där och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag lärde mig att gömma smärtan, le när jag egentligen ville gråta och skratta även fast det kändes som att mitt hjärta hade dött och min kropp egentligen ville kapitulera. Jag kunde känna att mitt frånvarande hjärta gjorde det svårt, men jag blundade och det fick gå så långt att jag blev förstörd. För när jag egentligen ville begrava smärtan så begravde jag mig själv för jag ville bara riva bort det kapitlet ur mitt liv, låtsas som att det aldrig existerat. Bränna broar och aldrig titta tillbaka, men det var inte riktigt så enkelt för det fanns alltid där och jagade mig i mina tankar och jag kände mig alltid ensam. Kände att ingen någonsin skulle förstå sig på mina sår, enda tills han kom in i bilden och kollade mig djupt in i ögonen och bevisade för mig att jag inte var ensam om de tankar och stenar jag burit på, men jag kunde inte berätta för det kändes som orden fastnade i halsen och i den situationen så var det som jag hade slutat andas för det var så svårt att förstå. Att våra två hjärtan delade samma tragedi och jag insåg att det fanns någon som kunde förstå sig på mina sår på ett sätt som aldrig någon annan hade gjort.

Trasighet är något som jag alltid har tyckt om, kanske låter väldigt absurt för vissa men så är det, jag gillar det trasiga och förstörda. Tror att vi alla gillar det på något sätt om man nu tar exemplet med självbiografier. Historier och berättelser blir genast så mycket intressantare om det är baserat på verkligheten, eller hur? Oftast tycker vi att de ska vara så hemska som möjligt, så hemska att vi inte ens kan förstå att det har hänt på riktigt.

Idag när jag läste en av mina favoritbloggare Anna Hibbs så fick jag en kall kår genom hela kroppen och det kändes som mitt hjärta hade stannat och att jag hade slutat andas, för jag kunde inte riktigt greppa det jag nyss hade läst. Jag fick läsa meningen säkert fem gånger innan jag verkligen fattat att jag inte bara inbillade mig det. Det stod i inlägget; "När jag var fem år gammal blev jag sexuellt uttnyttjad av min styvbror" och det var som en kniv i hjärtat på mig när jag läste det. För jag kan inte fatta det, det går liksom inte att ta in och det har fortfarande inte sjunkit in för mig. För jag kunde aldrig gissat att just Anna hade varit med om det, för hon verkar så stark och att hon går ut med det här gör henne ännu starkare i mina ögon.

Men det här får mig att tänka på hur mycket vi egentligen gömmer oss bakom. Vi gömmer oss bakom fasader och låtsas som allt är bra, låtsas som att ett kapitel i ditt liv inte existerar eller tror att bara för att du rivit ut sidorna av kapitlet ur din bok och brännt dem i eld så går det att bara glömma. För de finns där i bakhuvudet och spökar ändå, de ger sig inte i första taget, för orden som skrevs i boken sitter kvar.

Jag vet precis hur det är, precis som jag tror att du som läser det här och nästintill alla är medvetna om är att vi har alla hemligheter och sår som vi gömmer, som vi inte vill visa. Men jag tycker det visar verkligen hur starka vi människor är. Hur starka våra hjärtan egentligen är, för våra hjärtan tål så mycket. Mer än vi tror. För trots allt ont som händer oss så känns det som att vi ställer oss alltid upp på egna ben igen, även om vi ibland måste bli burna eller ha någon att stödja oss mot den första biten. Men jag tycker att allt för många glömmer bort hur starka våra hjärtan är, för vi tar oss alltid upp. Även om det kan kännas ibland som att stormen som vi måste rida ut är lång och eländig så vet vi på något sätt att stormen kommer till slut lägga sig. Det gäller bara att tro, tro på sig själv och tro på att allt kommer bli bra. Tro.

Den där känslan. Känslan av att saker inte längre är värda att överanalyseras, att vissa ögonblick är till för att bara vara och att de helt enkelt är skapta för att gjutas in och sparas på din näthinna så länge du behöver dem. De stunderna är till för att bara tänka på den känslan som de gav dig just då. För de är inte till för att förstöras genom att de analyseras sönder så det gräver en grop, förvirrar och trasslar till det i våra sköra nervsystem. För det är inte värt det, det är bara inte värt det längre. För vi borde inse att saker är likadant på andra sidan.

Vi väntar alltid på något, på att något ska komma in i våra liv eller att något ska börja. Ta form. Något som ska få våran tillvaro att kännas som den är i mer balans. Men ibland känns det som om vi väntar bort tiden, och vi missar saker som är i våra liv just nu och som passerar oss. Som vi låter passera. Saker som kunde varit bra. Saker som till och med kunde varit otroligt bra för oss. Saker som kunde ha ändrat dig eller din inställning och fått dig att se saker klarare. Fått dig att le. För vi stirrar oss blinda på en mållinje som egentligen är justerbar. Som kan ändras, för ingenting i det här livet är absolut.

I slutändan så är den brutala sanningen att saker faller itu, hjärtan krossas och sorg kommer alltid att finnas. Jag tror att det är sådant som gör oss blinda, som gör att vi någonstans tar en onödig vänstersväng och hamnar vilse. Men som det gäller att se igenom. För även om det känns som att dina lungor är tomma, hjärtat som det är delat i två delar och att sömnlösa nätter och tårar är det enda du kan se. Hur du känner att allting bryter sönder dig.. men låt det göra det. Låt det göra ont. Men låt inte det göra dig blind för vad du har precis framför dig eller kommer så småningom ha framför dig. 

I ditt huvud må det vara så att saker kanske inte ligger rätt i tiden, men även fast hjärtat är trasigt så vill hjärtat ha det de vill ha. För vi tänker för mycket, istället för att verkligen känna.. Låt dig inte styras av ditt huvud, för en känsla säger aldrig fel. Det är det du känner, och om något känns bra.. Låt inte det gå sin väg. Låt inte det glida genom fingrarna på dig. För det kan vara något som i slutet räddar dig. Gör så att du mår bra. Gör så att du ler igen.

Jag är så rädd att falla för honom. Rädd för att trilla dit. Så rädd att låta mig själv falla fritt ut i det okända, för jag har aldrig varit där och jag vågar inte ta steget försen jag är säker på att han kommer vara där för att fånga mig. För jag känner hur varje bit inuti mig kämpar emot att känna när jag tänker på när han flätar samman våra händer, när han stryker sin hand över min kind eller när han lägger sina starka armar runt mig, hur jag känner att hela min kropp skälver till bara genom tanken och hur nära jag är att tappa kontrollen helt av allt oxytocin som utsöndras genom våra kroppar. Hans närhet gör mig alldeles svag, samtidigt får den mig att känna mig så levande och jag är orolig för att bli beroende av den känslan. Bli beroende av hans närhet. För att jag inte vet vad som är på riktigt. Jag vet inte vad som är sant och jag kan inte hoppas på något som är osäkert. Jag låter inte mig själv falla in i det. Jag ger inte bort mig själv. Inte nu. Inte än.

Jag kommer ihåg den där lilla flickan som satt nedanför det stora tallträdet ute på ängen i mitten av radhusvillorna i en fin Göteborgs-förort. Där kunde hon sitta och låta det blåa sakta falla och lämna ränder på hennes mjuka kinder. Hon visste för mycket om smärta redan då men egentligen ingenting om livet. Inte ens blivit naiv än eller haft sitt hjärta brustet av en kärlek men hon drömde om en väg ut, drömde om att sprida sina vingar och flyga iväg. Flyga iväg långt bort från allt de onda som fläckat hennes armar svarta. Redan då. Hennes hjärta hade aldrig varit helt och det visste hon om, för mycket tårar hade rullat nerför hennes kinder för att kalla hennes oskuldsfulla själ för hel och det var en påminnelse varje dag i hennes tankar. I hennes tankar så fanns det bara ont men på utsidan så bar hon ett leende som fasad. Ingen visste och ingen skulle nog någonsin förstå hennes ensamma tårar på ängen. Om de ens skulle tro på dem. För hon trodde att hon inte var värd någonting, och det gör hon fortfarande ibland. När hjärtat inte känns som det sitter på rätt plats.