Ibland undrar jag varför vi stampar och gör våra egna, redan så sårbara hjärtan illa. Varför vi ibland är så envisa att saker ska vara som dem alltid har varit. Varför vi ibland inte bara kan släppa taget om saker som inte längre gör oss lyckliga. Men någonstans så tappar vi våra hjärtan på marken, mitt ibland all frustration och förvirrelse, och vi låter dem ligga kvar där. För vi är för paralyserade vid tanken av att ta upp det och vi drar hjärtat genom grus och smuts och vi inser inte det själva försen det enda som återstår i slutet av vägen är köttiga sår och slamsor. Vi håller kvar om saker fast det gör ont, för vi är rädda för att saker ska förändras. Vi blir rädda för vad som kommer hända när vi väl släpper taget. Jag tror det är det vi är rädda för - förändring. För det är så mycket enklare att låta saker vara som dem alltid har varit än att verkligen ta tag i det, se sanningen i vitögat och gå vidare ifrån det. Men i slutändan, när ditt hjärta känns förstört och platsen där ditt hjärta brukade sitta ekar tomt, så finns det ingen annan utväg än förändring. Det förstörda är vägen till förändring. Det tomma vill inte vara tomt längre. Då tvingas vi att gå tillbaka och lappa ihop hjärtat, pussla ihop det och läka oss själva. Det är då vi växer som människor, blir starkare. Vi finner styrkan igen, plockar upp våra hjärtan från marken och sätter det på plats. Där det ska sitta - den enda rätta platsen. För det är så det ska vara. Vi ska känna våra hjärtan bulta, dunka och det ska kännas. Vi förtjänar det och främst av allt förtjänar vi att vara lyckliga. Varenda hjärta förtjänar att vara lyckligt. Varenda en. Smärtan är värt det. För vi belönas tusen gånger om när vi väl har tagit oss igenom det. Det blir en lättnad och vi inser att det inte är så farligt ändå. För våra hjärtan tål stryk, mycket mer än vad vi tror.