Jag kommer ihåg när han sa det. Sa det som skulle göra att jag verkligen bestämde mig för att - "nä nu jävlar gör du det här, Eveline. Du klarar av det här". Han kollade mig rakt in i ögonen och påstod att jag skulle komma tillbaka. "Du kommer aldrig att klara av det", de orden hade viskats så många gånger om nätterna i mina öron, men jag lyssnade inte. Han sa det inte rakt ut på det sättet, men jag visste att det var så han menade. Jag ville ge honom på käften. Dra en vänster så hårt att han inte skulle kunna stå riktigt på fjorton dagar. Men istället stod jag där, med ord som fastnade som klister i halsen och tog skiten från en tölp som inte visste någonting. Så som jag hade gjort de senaste tre åren. Vad jag inte visste då var att jag skulle få revansch. För jag kommer aldrig glömma den blicken ett år senare, så uppgiven och skrik av förlust i ögonen. Jag hade vunnit. Det visste jag, och jag behövde inte ens öppna munnen. Jag lever på den blicken än idag, för att jag hade bevisat att jag var så mycket mer.. mycket mer än vad han någonsin hade trott. Så mycket starkare.
- Oövervinnerlig.