Trasighet är något som jag alltid har tyckt om, kanske låter väldigt absurt för vissa men så är det, jag gillar det trasiga och förstörda. Tror att vi alla gillar det på något sätt om man nu tar exemplet med självbiografier. Historier och berättelser blir genast så mycket intressantare om det är baserat på verkligheten, eller hur? Oftast tycker vi att de ska vara så hemska som möjligt, så hemska att vi inte ens kan förstå att det har hänt på riktigt.

Idag när jag läste en av mina favoritbloggare Anna Hibbs så fick jag en kall kår genom hela kroppen och det kändes som mitt hjärta hade stannat och att jag hade slutat andas, för jag kunde inte riktigt greppa det jag nyss hade läst. Jag fick läsa meningen säkert fem gånger innan jag verkligen fattat att jag inte bara inbillade mig det. Det stod i inlägget; "När jag var fem år gammal blev jag sexuellt uttnyttjad av min styvbror" och det var som en kniv i hjärtat på mig när jag läste det. För jag kan inte fatta det, det går liksom inte att ta in och det har fortfarande inte sjunkit in för mig. För jag kunde aldrig gissat att just Anna hade varit med om det, för hon verkar så stark och att hon går ut med det här gör henne ännu starkare i mina ögon.

Men det här får mig att tänka på hur mycket vi egentligen gömmer oss bakom. Vi gömmer oss bakom fasader och låtsas som allt är bra, låtsas som att ett kapitel i ditt liv inte existerar eller tror att bara för att du rivit ut sidorna av kapitlet ur din bok och brännt dem i eld så går det att bara glömma. För de finns där i bakhuvudet och spökar ändå, de ger sig inte i första taget, för orden som skrevs i boken sitter kvar.

Jag vet precis hur det är, precis som jag tror att du som läser det här och nästintill alla är medvetna om är att vi har alla hemligheter och sår som vi gömmer, som vi inte vill visa. Men jag tycker det visar verkligen hur starka vi människor är. Hur starka våra hjärtan egentligen är, för våra hjärtan tål så mycket. Mer än vi tror. För trots allt ont som händer oss så känns det som att vi ställer oss alltid upp på egna ben igen, även om vi ibland måste bli burna eller ha någon att stödja oss mot den första biten. Men jag tycker att allt för många glömmer bort hur starka våra hjärtan är, för vi tar oss alltid upp. Även om det kan kännas ibland som att stormen som vi måste rida ut är lång och eländig så vet vi på något sätt att stormen kommer till slut lägga sig. Det gäller bara att tro, tro på sig själv och tro på att allt kommer bli bra. Tro.