Så många år som jag gick och bar på tunga stenar och hade gråten i halsen. Tårar kändes aldrig tillräckligt och det enda jag ville var att springa ifrån den värld som jag kände aldrig förstod sig på mig. Det enda jag ville var att begrava allt ont som alltid stirrade mig rakt in i ögonen även fast mina ögonlock var stängda, för det var överallt. För när mörkret föll ner om kvällarna så låg jag där och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag lärde mig att gömma smärtan, le när jag egentligen ville gråta och skratta även fast det kändes som att mitt hjärta hade dött och min kropp egentligen ville kapitulera. Jag kunde känna att mitt frånvarande hjärta gjorde det svårt, men jag blundade och det fick gå så långt att jag blev förstörd. För när jag egentligen ville begrava smärtan så begravde jag mig själv för jag ville bara riva bort det kapitlet ur mitt liv, låtsas som att det aldrig existerat. Bränna broar och aldrig titta tillbaka, men det var inte riktigt så enkelt för det fanns alltid där och jagade mig i mina tankar och jag kände mig alltid ensam. Kände att ingen någonsin skulle förstå sig på mina sår, enda tills han kom in i bilden och kollade mig djupt in i ögonen och bevisade för mig att jag inte var ensam om de tankar och stenar jag burit på, men jag kunde inte berätta för det kändes som orden fastnade i halsen och i den situationen så var det som jag hade slutat andas för det var så svårt att förstå. Att våra två hjärtan delade samma tragedi och jag insåg att det fanns någon som kunde förstå sig på mina sår på ett sätt som aldrig någon annan hade gjort.