Jag är så rädd att falla för honom. Rädd för att trilla dit. Så rädd att låta mig själv falla fritt ut i det okända, för jag har aldrig varit där och jag vågar inte ta steget försen jag är säker på att han kommer vara där för att fånga mig. För jag känner hur varje bit inuti mig kämpar emot att känna när jag tänker på när han flätar samman våra händer, när han stryker sin hand över min kind eller när han lägger sina starka armar runt mig, hur jag känner att hela min kropp skälver till bara genom tanken och hur nära jag är att tappa kontrollen helt av allt oxytocin som utsöndras genom våra kroppar. Hans närhet gör mig alldeles svag, samtidigt får den mig att känna mig så levande och jag är orolig för att bli beroende av den känslan. Bli beroende av hans närhet. För att jag inte vet vad som är på riktigt. Jag vet inte vad som är sant och jag kan inte hoppas på något som är osäkert. Jag låter inte mig själv falla in i det. Jag ger inte bort mig själv. Inte nu. Inte än.