Jag vågade inte röra mig, för jag var för rädd för det och jag kunde känna hur min blick dog och blev svart - jag kunde se det i hans ögon. Han förstod. Hur han så uppgivet letade efter någon slags respons från mig, men fick ingen. Det enda han kunde göra var att krama mig. Hålla om mig hårt och säga att allt skulle bli bra, men det fanns inga ord på hela denna jord som skulle kunna ha gjort det bättre eller ta bort de känslor som vällde över, men som jag bara svalde och försökte hålla inne. Bunkrades upp inom mig och jag visste att när jag väl blev ensam i mörkret så skulle jag få svårt att andas. Tårar skulle falla blandat med ilska, för det blir så. När man känner så mycket på en och samma gång.

Man gör tappra försök till att distrahera sina tankar. Spelar samma sång för att få uppleva den känslan den gav dig första gången och alla andra gånger innan, och man håller andan i slutet av låten. För man vill inte att det ska ta slut, för du vet att de tankar som du försöker ockupera kommer rusa in i huvudet när väl sången kommer till sitt slut och det blir tyst, så du sätter igång den innan den ens nått så långt. Bara för att vara på den säkra sidan. Bara för att försöka hålla samma konstgjorda känsla i din tunga kropp..

Någonstans djupt inne så vet jag att det här kommer göra ett avtryck på mig, lämna mig i oro och alltid finnas där som en påminnelse. Jag tror det är det värsta, att vara så medveten om att man kommer vara rädd för det igen. Det var nog det som gjorde ont. Inte själva händelsen, utan vetskapen av vad händelsen kommer göra med mig. Hur det kommer lämna spår på en. Men jag måste vara starkare än mina känslor, jag bara måste.