Den där känslan. Känslan av att saker inte längre är värda att överanalyseras, att vissa ögonblick är till för att bara vara och att de helt enkelt är skapta för att gjutas in och sparas på din näthinna så länge du behöver dem. De stunderna är till för att bara tänka på den känslan som de gav dig just då. För de är inte till för att förstöras genom att de analyseras sönder så det gräver en grop, förvirrar och trasslar till det i våra sköra nervsystem. För det är inte värt det, det är bara inte värt det längre. För vi borde inse att saker är likadant på andra sidan.