Vi väntar alltid på något, på att något ska komma in i våra liv eller att något ska börja. Ta form. Något som ska få våran tillvaro att kännas som den är i mer balans. Men ibland känns det som om vi väntar bort tiden, och vi missar saker som är i våra liv just nu och som passerar oss. Som vi låter passera. Saker som kunde varit bra. Saker som till och med kunde varit otroligt bra för oss. Saker som kunde ha ändrat dig eller din inställning och fått dig att se saker klarare. Fått dig att le. För vi stirrar oss blinda på en mållinje som egentligen är justerbar. Som kan ändras, för ingenting i det här livet är absolut.

I slutändan så är den brutala sanningen att saker faller itu, hjärtan krossas och sorg kommer alltid att finnas. Jag tror att det är sådant som gör oss blinda, som gör att vi någonstans tar en onödig vänstersväng och hamnar vilse. Men som det gäller att se igenom. För även om det känns som att dina lungor är tomma, hjärtat som det är delat i två delar och att sömnlösa nätter och tårar är det enda du kan se. Hur du känner att allting bryter sönder dig.. men låt det göra det. Låt det göra ont. Men låt inte det göra dig blind för vad du har precis framför dig eller kommer så småningom ha framför dig. 

I ditt huvud må det vara så att saker kanske inte ligger rätt i tiden, men även fast hjärtat är trasigt så vill hjärtat ha det de vill ha. För vi tänker för mycket, istället för att verkligen känna.. Låt dig inte styras av ditt huvud, för en känsla säger aldrig fel. Det är det du känner, och om något känns bra.. Låt inte det gå sin väg. Låt inte det glida genom fingrarna på dig. För det kan vara något som i slutet räddar dig. Gör så att du mår bra. Gör så att du ler igen.