almaespanola -

notes from my textbook

Jag brukade säga det ofta förut. Att jag var rädd. Men jag vet inte om jag någonsin menade det, om jag bara sa det för att säga det eller för att jag verkligen kände det. För jag trodde verkligen jag kände det men nu känns det som jag verkligen är ute på mörka vatten och om jag drunknar så kommer ingen vara där för att dra upp mig. Det gör mig rädd. Skräckslagen. Och det är inte heller det bra sättet att vara rädd på. Jag har varit där förut; hur hjärtat känns som det är fyllt av sprängämnen, tårarna vill inte sluta rinna och man kippar efter luft. Det gör så hiskligt ont. Den känslan. Det känns som du inte vet vart du ska ta vägen och du vill bara skrika tills lungorna kollapsar men man orkar inte och man känner sig så liten och hjälplös. Då känns det som jag ska gå sönder. Det känns som jag ska lösas upp till atomer och försvinna. För där ligger jag i min säng i mörkret en måndagsnatt, med en dyblöt kudde från alla tårar som inte kan stoppas, kan inte andas, vrider mig av smärta som en kula mitt i hjärtat och jag vill bara att det ska sluta värka. För jag vill inte känna såhär, det är för tidigt för att känna.

2011-02-08 @ 11:57:29 Permalink writing Kommentarer (0) Trackbacks ()

pieces of broken glass

Ibland kan jag känna mig så missplacerad, känna mig så obekväm i mitt eget skinn. Som om jag var född vid fel tidpunkt och inte passar in. Att mina reaktioner och orden som kommer ifrån min mun inte är mina egna. Som om jag inte väljer det jag gör och är fast i någon annans persons kropp emot min egen vilja. Det känns som jag strör krossat glas runt omkring mig och stänger in mig själv i ett rum där allting är det jag inte vill ha, utan att veta hur jag kom dit eller ens varför jag gör så mot mig själv. I de kristall-liknande krossade glaset speglas sorgliga mönster av det som är anledningen till att jag står där jag är. Där finns egentligen svaren men ingenting jag vill se, men jag har inget val för det är överallt och vart jag än vänder mig så ser jag mina misstag spelas upp som på en filmduk. Jag ser en flicka som stapplar hem en söndagsmorgon på sina decimeterhöga klackar, gårdagens smink kvar och blicken ner i backen. Hon har ett så tomt uttryck i blicken. Nära till tårar. Tankar om gårdagen spökar och jag tittar upp från glaset och jag börjar undra när allting blev så komplicerat.

Ibland vill jag bara kapitulera totalt, för ibland känns det som om jag ska gå av. Gå sönder. Gå itu i tusen bitar och inte veta hur jag ska sätta ihop mig själv och gå vidare. För det är som en vass kniv in i hjärtat att se mönstrena som spelas upp framför en. När det enda du ser är dina misstag och det känns som du ska ta ditt sista andetag vilken sekund som helst.

2011-01-31 @ 00:13:30 Permalink writing Kommentarer (0) Trackbacks ()

your heart will mend when you learn to love again.

Jag kommer ihåg när jag sa att jag inte trodde på kärlek längre. Hur det både sved och brändes i mitt hjärta så fort det kom ur mig. För där hade jag det. Som svart bläck på det vita pappret. Jag vet inte om det var för att jag inte såg någon mening med nånting längre eller om han var den jag skulle lägga skulden på. Men han var aldrig någonsin min och man kan inte förlora något som man aldrig haft. Men det gjorde så ont och det som gjorde mest ont var att det var så nära, men samtidigt så långt borta. Tårar och sömnlösa nätter hjälpte inte och jag letade efter någon sorts utväg. Jag pressade fram leenden och lyckades lura hela min omgivning att allt var okej, när jag egentligen var döende inuti och plågades av att hans närvaro var överallt. Jag började bygga murar och det kändes som jag bleknade bort som klorin på en bit tyg. Han hade tagit en del av mig. Han hade dödat en del av mig och jag gav honom skulden. Min kärlek omvandlades på en sekund till hat, för det var så mycket lättare att hata än att förlåta. Han fick inte ett hej ifrån mig på år och jag flyttade utomlands, men som ett spöke fanns han där i tankarna. Men det blev lättare och sakta men säkert fanns han inte längre där. Minnet av honom försvann och han finns aldrig i mina tankar längre. För han kommer alltid vara pojken som förstörde en del av mig. Som gjorde att jag slutade tro på kärlek. Det kommer aldrig hända igen, för jag vill aldrig sluta tro på kärlek igen. Aldrig. För kärlek är det som räddar oss. Det är det enda som kan läka hjärtat, jag vet det nu.

2011-01-27 @ 15:53:15 Permalink writing Kommentarer (0) Trackbacks ()

i'm through with the guilt. that's it.

Det är konstigt det där. Att så fort det kommer något som gör ont så försvinner allt det i livet som egentligen är bra och lyckligt. Ena sekunden är du helt och hållet tillfreds med dig själv och den andra så känns ditt liv som en plåga och ditt hjärta känns som fruset. Man ser inte klart när saker gör ont och man lägger all skuld på sig själv, man börjar kritisera och tvivla.

Idag såg jag min spegelbild i skyltfönstren som jag gick förbi och jag började helt seriöst undra vem denna människa var som reflekterades i glaset. Det är ju sådär andra ser mig när jag går förbi dem på stan? Varför har jag satt på mig en pälsjacka och stövlar? Plus att jag bär på en mugg cappuccino från Espresso House.. Jag ser ju ut som någon jävla stockholmare och folk tror säkert att jag är 24 eller något istället för mina ynka 20. När jag sedan tar min första sipp av mitt kaffe så lämnas en foundationfläck på muggens ovansida från min näsa och jag börjar genast tänka på hur bilden av mig var för två år sedan; när jag jämt gick i skolan i mjukisbyxor, osminkad och helt allmänt bara inte brydde mig. Så idiotiskt, jag vet. Att tänka på det sättet. För jag kommer på mig själv att jag egentligen tycker om pälsjackan och stövlarna. Sedan dricker jag kaffet helt enkelt för att jag tycker om det också och att jag ska orka lite mer av dagen.

När jag sätter mig på pendeln mot Stockholm så slår det mig att allt detta reflekterande är pga. en sak. En enda sak som snurrar till det helt i huvudet på mig. Men hela min tonårstid så lade jag skuld på mig själv för saker, allting var mitt fel men jag kom över det med åren. Nu kom tankegången snabbt till mig igen, men jag är så himla trött på att känna den skulden för saker och ting. Känna skuld över saker som jag från början inte känner, men som andra ger mig. Och jag är trött på allt dömande. Jag väljer det jag gör. Så vems läppar jag kysser, den kind jag smäller till eller vem som ligger mellan mina lakan en söndagsmorgon.. Det är min ensak, och jag står för det. Jag är ung, har kul och ibland händer lite skit, deal with it.

2011-01-21 @ 20:56:43 Permalink writing Kommentarer (0) Trackbacks ()

som Delilah klippte av Samsons hår

När tårar inte hinner torka försen det tränger fram nya och sår inte läker. Blåmärkena känns som de aldrig suddas ut och du är skadad efter fallet. Dina vingar är brutna och du har ingen ammunition kvar, för han lurade av dig allt och kom dig nära. För han gav dig kärlek som bröt ner dina murar och klippte av dina vingar som Delilah klippte av Samsons hår. Han tog din styrka och hjärtat känns som det aldrig kommer sitta på plats, för det sitter helt fel och hänger i fotbojor släpandes efter dig. Hjärtat blir en börda för att det gör så ont och du sitter i ditt flickrum med knäna uppdragna mot bröstet, hjärtat värker där på andra sidan sängen där hjärtat hänger i kedjorna. Så nära att du känner det så starkt dunka men tillräckligt långt borta för att känna ingenting..

Jag kommer ihåg när jag sa att jag inte behövde någon, men nu krävs det två. Tiden läker inga sår men kärlek gör.

2011-01-10 @ 15:08:03 Permalink writing Kommentarer (1) Trackbacks ()

Nyare inlägg