femtonde januari.
Det är sån där kväll. Ni vet. När allting känns så där perfekt och kärlek blir något konkret. Det blir så påtagligt att det nästan går att ta på. Tänk så underbart det är, när något så abstrakt blir så synligt och uppenbart.
En av mina närmaste vänner fyller år och det enda jag ser är glada människor. Jag ser leenden överallt, så vackra. En sådan otrolig känsla att få uppleva med sina egna ögon och jag blir helt varm i kroppen av att få se det. Kanske är det bubbelvinet som stiger mig åt huvudet, kanske är det house-tonerna som klingar och bedövar mig.. nej - det är den där känslan. Den varma inbjudande och kittlande atmosfären som blandas med den kalla krispiga januari-luften när vännerna springer ut och in genom balkongen för rökpauser.
Människor ramlar in en efter en genom ytterdörren och jag hälsar på några av mina bästa killkompisar som jag inte har sett på länge, kramar dem länge och hårt. Stannar lite längre i köket för att snacka om gamla goda tider och allt däremellan. Det går inte att beskriva det här, hur allt i mina ögon den här kvällen blir vackert på alla sätt och vis, som tagna fotografin vi aldrig ens kunde drömma om att vi skulle vara del av. Shot -och vinglasen blir tomma och klockan tickar, det är dags att gå.
Vi drar på oss våra jackor och klackarna, stapplar ner mot stan med alkoholen rusande genom våra ådror och glider in genom portarna på småstadskrogen. Vi behöver inte ens visa leg, vakten känner igen oss. Bekanta ansikten överallt och hockeyrumpor radade efter baren för att beställa öl och vi drar oss mot dansgolvet. Smittande skratt och skakande kroppar till musiken - någon knackar mig på axeln men jag låtsas inte om det - jag känner inte igen personen. Det knackas envist igen.. jag kollar - herregud, jag känner inte ens igen min egen kusin. En påminnelse om att bubbelvinet faktiskt stigit mig åt huvudet vid det här laget. På något sätt när jag far runt som en studsboll på knark hamnar jag vid ett bås där jag presenterar mig för alla runt bordet, där fastnar min blick på honom.
Det går inte att ignorera, jag vill bara ha honom och jag kan inte förklara varför. Någon timme senare står vi utanför krogen bland folk och kysser varandra. Vi känner inte ens varandra men jag bryr mig inte. Det smakar godis om hans mjuka läppar, som den där cidern jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på. Han skrattar till när jag kommenterar det och jag skrattar ikapp med honom. Allt runt omkring oss existerar knappt, människor cirukulerar runt oss och vi blir nästan som en när jag drar honom närmare mig och kryper in i hans igloo-liknande blågröna dunjacka.. Till slut så står vi ensamma där på torget, bara han och jag och vi börjar dra oss hemåt genom stan. Det är kallt men jag märker det inte. Vi kan inte låta bli varandra. Jag går baklänges i säkert två kilometer hem till mig med mina decimeter-klackar och nätt tio ord förväxlas mellan oss. Men han smakar så gott att jag inte vill sluta, jag vill ha mer.
Vi smyger in genom dörren, tar av oss ytterkläderna och tassar upp så tyst som möjligt för trappen till mitt rum. Ord känns överflödiga och vi bara vet vad vi vill.. Jag vaknar nästa morgon och jag fnittrar lite sådär för mig själv, pussar på honom tills han vaknar till och kollar sådär nyfiket på honom. Retar honom för hans färgglada strumpor när han klär på sig..
Tänk hur det kan bli.
En av mina närmaste vänner fyller år och det enda jag ser är glada människor. Jag ser leenden överallt, så vackra. En sådan otrolig känsla att få uppleva med sina egna ögon och jag blir helt varm i kroppen av att få se det. Kanske är det bubbelvinet som stiger mig åt huvudet, kanske är det house-tonerna som klingar och bedövar mig.. nej - det är den där känslan. Den varma inbjudande och kittlande atmosfären som blandas med den kalla krispiga januari-luften när vännerna springer ut och in genom balkongen för rökpauser.
Människor ramlar in en efter en genom ytterdörren och jag hälsar på några av mina bästa killkompisar som jag inte har sett på länge, kramar dem länge och hårt. Stannar lite längre i köket för att snacka om gamla goda tider och allt däremellan. Det går inte att beskriva det här, hur allt i mina ögon den här kvällen blir vackert på alla sätt och vis, som tagna fotografin vi aldrig ens kunde drömma om att vi skulle vara del av. Shot -och vinglasen blir tomma och klockan tickar, det är dags att gå.
Vi drar på oss våra jackor och klackarna, stapplar ner mot stan med alkoholen rusande genom våra ådror och glider in genom portarna på småstadskrogen. Vi behöver inte ens visa leg, vakten känner igen oss. Bekanta ansikten överallt och hockeyrumpor radade efter baren för att beställa öl och vi drar oss mot dansgolvet. Smittande skratt och skakande kroppar till musiken - någon knackar mig på axeln men jag låtsas inte om det - jag känner inte igen personen. Det knackas envist igen.. jag kollar - herregud, jag känner inte ens igen min egen kusin. En påminnelse om att bubbelvinet faktiskt stigit mig åt huvudet vid det här laget. På något sätt när jag far runt som en studsboll på knark hamnar jag vid ett bås där jag presenterar mig för alla runt bordet, där fastnar min blick på honom.
Det går inte att ignorera, jag vill bara ha honom och jag kan inte förklara varför. Någon timme senare står vi utanför krogen bland folk och kysser varandra. Vi känner inte ens varandra men jag bryr mig inte. Det smakar godis om hans mjuka läppar, som den där cidern jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på. Han skrattar till när jag kommenterar det och jag skrattar ikapp med honom. Allt runt omkring oss existerar knappt, människor cirukulerar runt oss och vi blir nästan som en när jag drar honom närmare mig och kryper in i hans igloo-liknande blågröna dunjacka.. Till slut så står vi ensamma där på torget, bara han och jag och vi börjar dra oss hemåt genom stan. Det är kallt men jag märker det inte. Vi kan inte låta bli varandra. Jag går baklänges i säkert två kilometer hem till mig med mina decimeter-klackar och nätt tio ord förväxlas mellan oss. Men han smakar så gott att jag inte vill sluta, jag vill ha mer.
Vi smyger in genom dörren, tar av oss ytterkläderna och tassar upp så tyst som möjligt för trappen till mitt rum. Ord känns överflödiga och vi bara vet vad vi vill.. Jag vaknar nästa morgon och jag fnittrar lite sådär för mig själv, pussar på honom tills han vaknar till och kollar sådär nyfiket på honom. Retar honom för hans färgglada strumpor när han klär på sig..
Tänk hur det kan bli.
Kommentarer
Trackback
