Det är snart två år sedan jag tog studenten. Två år. Det är en lång tid, och jag kan inte fatta att jag fyller faktiskt tjugoett(!?) i september. Det får en att verkligen tänka över hur fort tiden går, hur något som varit ditt nu inte är det längre. Som har blivit förflutet och inte längre finns där. Hur snabbt ett ögonblick kan vara där och sedan är det plötsligt borta. Och då är det borta för alltid.

Jag kommer ihåg min första dag i högstadiet som om det var igår.

Jag kommer ihåg min första dag i gymnasiet.

Jag kommer ihåg dagen då jag flyttade ner till Spanien för att gå mitt sista gymnasieår.

Jag kommer ihåg dagen då jag flyttade ner efter studenten till Spanien igen.

De har varit milstolpar, mindre sådana jämfört med vuxenlivets, men de har varit det. Jag kommer ihåg från dessa dagar att jag tänkte mycket på hur det skulle vara när det tog slut. Men det kändes som att det skulle aldrig ta slut, det var ju bara början och jag kunde inte föreställa mig hur slutet skulle vara. Men det tog slut. Och jag började sakna. För att dra den gamla klyschan : you don’t know what you got, until it’s gone. Det stämmer. Men hur mycket man än vill ha tillbaka en viss period i sitt liv, en person eller kanske bara ett enda ögonblick så går det inte. Man får inte tillbaka det, man lämnas med minnena. Det är det enda man har kvar ifrån det.

Jag har kommit på mig själv hur hårt jag höll fast vid saker förut, hur jag så starkt ville ha tillbaks varenda sekund av vissa tider i mitt liv och hur jag vid en annan tidpunkt så hårt höll fast vid att jag ville ha honom. Just honom, men han ville inte ha mig. Och jag försökte intala mig själv att känslorna inte fanns kvar och säga att man bara är vänner, fast så var inte fallet. Man håller fast och håller kontakten för att det är det enda man har kvar. Man försöker lura sig själv. Fortsätta ha något slags hopp. Men samtidigt kväva allt till det yttersta, men till slut så väller allt över. Man orkar bara inte för det blir så olidligt. Det som man inte vet är att man skadar den andra personen också om man inte släpper taget. Ingen gillar att såra någon.

Man måste bara släppa taget ibland, även fast det är svårt och känns hjärtskärande. Titta tillbaka på minnena och komma ihåg allt som var bra. För om man bara håller kvar i det förflutna så kommer man missa allt som är i nuet. För tro det eller ej, det kommer bli lättare. Du kommer inte tänka lika mycket på det till slut och slutligen kan du möta nuet med ett leende. Stå rakryggad, stolt och veta att man förtjänar att vara lycklig. Det gör vi alla. Och då måste vi lämna våra spöken från det förflutna och leva i nuet.

Nothing lasts forever. So live it up. Breath it out. Take Chances. Never have regrets. Because at one point, everything you did was exactly what you wanted.