Jag kommer ihåg den där lilla flickan som satt nedanför det stora tallträdet ute på ängen i mitten av radhusvillorna i en fin Göteborgs-förort. Där kunde hon sitta och låta det blåa sakta falla och lämna ränder på hennes mjuka kinder. Hon visste för mycket om smärta redan då men egentligen ingenting om livet. Inte ens blivit naiv än eller haft sitt hjärta brustet av en kärlek men hon drömde om en väg ut, drömde om att sprida sina vingar och flyga iväg. Flyga iväg långt bort från allt de onda som fläckat hennes armar svarta. Redan då. Hennes hjärta hade aldrig varit helt och det visste hon om, för mycket tårar hade rullat nerför hennes kinder för att kalla hennes oskuldsfulla själ för hel och det var en påminnelse varje dag i hennes tankar. I hennes tankar så fanns det bara ont men på utsidan så bar hon ett leende som fasad. Ingen visste och ingen skulle nog någonsin förstå hennes ensamma tårar på ängen. Om de ens skulle tro på dem. För hon trodde att hon inte var värd någonting, och det gör hon fortfarande ibland. När hjärtat inte känns som det sitter på rätt plats.