Det är så konstigt ibland när folk i sin omgivning ser en så mycket klarare än vad man själv gör. I sitt undermedvetna så vet man att det man gör och har gjort är så fel men man vill inte se det själv, för det är lättare att förneka. Förneka att det inte är bra, låtsas som att det inte finns. Blunda och bara sopa allt skit under mattan, gömma allt. Det är så lätt att hamna där. Tappa kontrollen helt och inte vilja resa sig upp. Till slut borrar allt bara sig igenom en och minsta lilla sak, helt oväntat, gör så att det känns som allt raseras i dina ögon inom loppet av en millisekund. Det enda man börjar se är sina misstag och det tar kål på en. Blir en frustration så stark att det du gör är att slå knytnäven i sängen om och om igen, vrider dig för det gör så ont av andnöd, tårarna rinner obehindrat och som aldrig förr och det enda du kan få fram är att du orkar inte mer. Så många gånger de orden har repeterats i mitt huvud - jag orkar inte mer. För ibland känns det som att jag ska gå av helt och jag vet inte vart jag ska börja för att fixa det. Men jag måste börja någonstans, och det börjar här och nu.