Jag brukade säga det ofta förut. Att jag var rädd. Men jag vet inte om jag någonsin menade det, om jag bara sa det för att säga det eller för att jag verkligen kände det. För jag trodde verkligen jag kände det men nu känns det som jag verkligen är ute på mörka vatten och om jag drunknar så kommer ingen vara där för att dra upp mig. Det gör mig rädd. Skräckslagen. Och det är inte heller det bra sättet att vara rädd på. Jag har varit där förut; hur hjärtat känns som det är fyllt av sprängämnen, tårarna vill inte sluta rinna och man kippar efter luft. Det gör så hiskligt ont. Den känslan. Det känns som du inte vet vart du ska ta vägen och du vill bara skrika tills lungorna kollapsar men man orkar inte och man känner sig så liten och hjälplös. Då känns det som jag ska gå sönder. Det känns som jag ska lösas upp till atomer och försvinna. För där ligger jag i min säng i mörkret en måndagsnatt, med en dyblöt kudde från alla tårar som inte kan stoppas, kan inte andas, vrider mig av smärta som en kula mitt i hjärtat och jag vill bara att det ska sluta värka. För jag vill inte känna såhär, det är för tidigt för att känna.