Jag kommer ihåg när jag sa att jag inte trodde på kärlek längre. Hur det både sved och brändes i mitt hjärta så fort det kom ur mig. För där hade jag det. Som svart bläck på det vita pappret. Jag vet inte om det var för att jag inte såg någon mening med nånting längre eller om han var den jag skulle lägga skulden på. Men han var aldrig någonsin min och man kan inte förlora något som man aldrig haft. Men det gjorde så ont och det som gjorde mest ont var att det var så nära, men samtidigt så långt borta. Tårar och sömnlösa nätter hjälpte inte och jag letade efter någon sorts utväg. Jag pressade fram leenden och lyckades lura hela min omgivning att allt var okej, när jag egentligen var döende inuti och plågades av att hans närvaro var överallt. Jag började bygga murar och det kändes som jag bleknade bort som klorin på en bit tyg. Han hade tagit en del av mig. Han hade dödat en del av mig och jag gav honom skulden. Min kärlek omvandlades på en sekund till hat, för det var så mycket lättare att hata än att förlåta. Han fick inte ett hej ifrån mig på år och jag flyttade utomlands, men som ett spöke fanns han där i tankarna. Men det blev lättare och sakta men säkert fanns han inte längre där. Minnet av honom försvann och han finns aldrig i mina tankar längre. För han kommer alltid vara pojken som förstörde en del av mig. Som gjorde att jag slutade tro på kärlek. Det kommer aldrig hända igen, för jag vill aldrig sluta tro på kärlek igen. Aldrig. För kärlek är det som räddar oss. Det är det enda som kan läka hjärtat, jag vet det nu.