Ibland kan jag känna mig så missplacerad, känna mig så obekväm i mitt eget skinn. Som om jag var född vid fel tidpunkt och inte passar in. Att mina reaktioner och orden som kommer ifrån min mun inte är mina egna. Som om jag inte väljer det jag gör och är fast i någon annans persons kropp emot min egen vilja. Det känns som jag strör krossat glas runt omkring mig och stänger in mig själv i ett rum där allting är det jag inte vill ha, utan att veta hur jag kom dit eller ens varför jag gör så mot mig själv. I de kristall-liknande krossade glaset speglas sorgliga mönster av det som är anledningen till att jag står där jag är. Där finns egentligen svaren men ingenting jag vill se, men jag har inget val för det är överallt och vart jag än vänder mig så ser jag mina misstag spelas upp som på en filmduk. Jag ser en flicka som stapplar hem en söndagsmorgon på sina decimeterhöga klackar, gårdagens smink kvar och blicken ner i backen. Hon har ett så tomt uttryck i blicken. Nära till tårar. Tankar om gårdagen spökar och jag tittar upp från glaset och jag börjar undra när allting blev så komplicerat.

Ibland vill jag bara kapitulera totalt, för ibland känns det som om jag ska gå av. Gå sönder. Gå itu i tusen bitar och inte veta hur jag ska sätta ihop mig själv och gå vidare. För det är som en vass kniv in i hjärtat att se mönstrena som spelas upp framför en. När det enda du ser är dina misstag och det känns som du ska ta ditt sista andetag vilken sekund som helst.