Ibland vill jag bara skrika, skrika så hårt att jag tappar andan och ibland så vill jag bara gråta, gråta så mycket att det svider. Men ibland så kan jag inte göra någonting annat än att skratta, se musiken i världen och glädjas över att jag är faktiskt fortfarande här, trots allt ont. Jag skulle kunna trösta mig med att det finns fakiskt andra som har det värre men smärta det kan inte mätas och det ska inte heller jämföras. Smärta kommer alltid vara smärta. Det gör lika ont och vi alla kämpar i en kamp.. så var snälla mot varandra.

Jag önskar att jag kunde skriva något, vad som helst faktiskt, som inspirerar eller bara är en smula bra. Något som får er att reagera eller kommentera. Men det går åt helvete varje gång jag försöker för utkastet här på bloggen bara fylls på av massor av ofärdiga inlägg och mitt tålamod börjar tryta för att skrivandet inte alls funkar för mig just nu. Min kropp går på kaffe och musik, jo faktiskt, det är det enda som får mig att fungera just nu. Kaffe och musik, det är min bensin. Hur illa..? Och jag lever för helger, även fast mitt liv är i detta nu bara en enda stor jävla fucking helg. Tragiskt för sjutton, men sant. Och jag kan inte berätta för er något annat än det som är sant och äkta. Men det vänder snart, det måste. Det bara måste.