Ibland vill jag bara skrika, skrika så hårt att jag tappar andan och ibland så vill jag bara gråta, gråta så mycket att det svider. Men ibland så kan jag inte göra någonting annat än att skratta, se musiken i världen och glädjas över att jag är faktiskt fortfarande här, trots allt ont. Jag skulle kunna trösta mig med att det finns fakiskt andra som har det värre men smärta det kan inte mätas och det ska inte heller jämföras. Smärta kommer alltid vara smärta. Det gör lika ont och vi alla kämpar i en kamp.. så var snälla mot varandra.