Idag känns faktiskt ingenting bra. Jag har en sådan konstig magkänsla och det känns som jag går tårögd hela tiden. Det är nästan det enda jag kan tänka på just nu. När klockan slog tolv idag så stirrade jag blindt på tv-skärmen, en tyst minut för dem som omkom i Utöya i Norge. Sedan brast jag ut i gråt, hejdlös gråt. Samtidigt som jag är så fruktansvärt ledsen över det här så är jag arg. Förbannad. Hur en enda människa kan ha så mycket hat i sig? Hur kan man ha så mycket hat att man tar så många liv? Utan att ens blinka. Helt iskall och dessutom förnedra ungdomarna genom att säga "god natt" och sedan bara avlossa skott efter skott. Det finns inte ord för det här, för det är så mycket värre än en mardröm. Det är en fruktansvärd tragedi. Så många som sörjer och lider för det här. Så många som är ärrade och kommer ha det här med sig för resten av sina liv. Familjers, släkters och vänners hjärtan som nog aldrig kommer läka helt efter det här. Han har förstört människors liv. Saker och ting kommer aldrig någonsin bli detsamma, och det här är nog det jag gråter för. Att så många människors hjärtan har krossats, skärrats och brustit mitt itu.
Bara den tanken gör att mitt gör detsamma.

Norge, all kärlek och tankar till er <3