Många kanske kommer himla med ögonen nu. Många kommer kanske sucka högt och många kanske kommer aldrig förstå det heller. Jag skulle kunna romantisera, vrida på allting och snacka i metaforer så att ni vet knappt ut eller in eller ens fattar vad jag snackar om, men det tänker jag inte göra. Jag tänker säga som det är. Min första kärlek i människoform har inte varit här än, men sanningen är den att min första kärlek har varit. För det var den första kärleken som stötte bort allting annat i människoform och det var det enda jag brydde mig om fram tills jag var 18 år, och det var handbollen. Där har ni det. Svart på vitt. En sport är min första kärlek. Jag stretade emot så fort det kom någon som ville vara nära mig och jag tror nog det var för att jag inte var redo för det och gömde mig bakom min handbollskarriär istället. Men är det något jag vet så är det att man ska falla in i kärleken när man är redo, inte bara för att man känner sig ensam. Men jag tror också att jag är otroligt kräsen och då menar jag inte om småsaker eller att jag sätter upp en stereotyp för hur en kille ska se ut eller vara, han ska helt enkelt vara en bra kille. Men jag tror jag är rätt svår att behaga många gånger för att jag helt enkelt sätter mig själv i första hand och vet att jag förtjänar det bästa. Det gör alla och jag tycker alla ska värdera sig själva så högt. Men handbollen är iallafall min första kärlek och jag har så sjukt många minnen ifrån de 11 åren jag höll på med handbollen och jag saknar det varje dag. Jag kommer ihåg min första träning, mitt första mål och allt sådant. Alla cuper, alla underbara vänner. Jag kan kolla på handboll på tv eller live och jag kan fortfarande bara genom att kolla känna känslan av att stå på planen och spela. Den känslan är fantastisk, och den glädjen man känner. Det är obeskrivbart. Finns så många minnen som jag kan spela upp i huvudet. Det är min första kärlek.