Jag har många starka barndomsminnen, framförallt ifrån mina sommrar och lov hos min farmor. Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag inte varit i hennes stuga, även fast vi var utomlands iprincip varenda sommar och bodde nere i Göteborg så åkte vi alltid upp till farmor. Jag kommer ihåg bilresorna ifrån Göteborg upp till Avesta, jag tyckte det var så mysigt. Mamma och pappa i framsätet och alla vi tre syskon i baksätet. Vi hade speciella stop där vi stannade och åt och man var så förväntansfull över att vi äntligen skulle upp till Dalarna. För det innebar att vi kunde bada dagarna i ända, busa så vi storknade, leka "björnen sover" med farmor, spela fotboll barfota (dribbla bort min lillebror gång på gång), äta farmors otroligt goda mat och på kvällarna drack vi oboy och åt rostad franska framför brasan. Jag tycker fortfarande om att åka ut till stugan med farmor för det påminner mig om enkelhet. Hos henne blir man liksom bortkopplad, där finns inget internet och andra störningsmoment utan allt känns så simpelt. Det känns som man får vara barn igen. Där ute kan jag bara vara, läsa böcker och framförallt så skriver jag. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta tiden att vara där en hel vecka i sommar. Skulle vara skönt.