Tusen tankar och funderingar snurrar just nu i min skalle. Bara runt runt runt tills allt bara smälter ihop till en stor massa. För en gångs skull så skulle jag vilja slippa att oroa mig, kunna slappna av och bara njuta av de sista veckorna innan skolan börjar igen, men jag kan inte. Det känns som något har skjutits rakt genom bröstet på mig, så känns det hela tiden. Gång på gång på gång. Går och väntar på ett beslut som jag inte kan göra någonting åt för det finns bara till att vänta. Men jag har bara mig själv att skylla, det är mina misstag och snedsteg. Jag önskar bara att det kunde bli lätt igen, så som det brukade vara. Jag saknar den versionen av mig själv.