Det är den här tjejen. Hon som verkar så sammanhållen, så pulled together, alltid så nära till skratt och det kan se ut, just nu, som om livet leker för henne.. Alla dessa inlägg och statusuppdateringar. Varje helg händer det något nytt, alltid något att göra och massor av äventyr. Men bakom stängda dörrar i den alldeles för stora lägenheten för henne så är inte saker lika lekfulla och glada. Det må så vara att den där tequilashoten kan ta bort smärtan för nu, skratten med vännerna kan dämpa tomheten hon har i bröstet för stunden och studierna får henne att fokusera och glömma saker just då. Men i den där halvtomma stora lägenheten, den hon kommer hem till varje dag efter alla dessa bravader och roligheter på kvällarna, så kommer allt upp på ytan. Allting i lägenheten ekar och smärtan i bröstet blir större och större. När den där sorgsna balladen spelas så drar hon knäna upp mot bröstet och sätter händerna på hjärtats vänstra sida av bröstet och hon känner hur en röst inom henne säger gång på gång; "Det gör så ont.. Det gör så ont.." Hon gråter. Ett brustet hjärta. Hennes hjärta har aldrig varit helt. Men det gör fortfarande ont. Imorgon ska hon ut och möta världen igen och leka, med ett leende på läpparna. Det är hennes enda räddning. Det är det som gör att hon kan fortsätta. Det är det som gör att hon fortfarande är här.