Jag önskar att jag kunde ta det tillbaka. Allt. Jag önskar att jag kunde se dig på det sättet jag gjorde innan, prata med dig på det sättet som jag gjorde innan, krama dig på det sättet så som jag gjorde innan.. Men det är borta. Det finns inte, det existerar inte längre. Du finns inte längre i mitt liv.. I alla fall inte för nu. Och om jag kunde knäppa mina fingrar, blunda och få allt att försvinna… Tro mig, jag skulle inte tveka en sekund att göra det. Men det är inte riktigt så enkelt. Det är så mycket mer komplicerat än så. Jag vet att du kom aldrig ur det här på ett bra sätt heller. Du tänker på det här med, på samma sätt som jag gör. Du har skuldkänslor för det som hände, på samma sätt som jag har… Men skuldkänslor kommer inte hjälpa, eller hur? Det kanske lättar våra samveten men det kommer inte hjälpa oss att gå vidare och inte heller att glömma. Jag kanske aldrig glömmer, vem vet, men det här är ingen historia som kommer bli berättad. Den har inte ens blivit berättad. Det är ingen som vet om och om ett decennium så är det begravet. Ingen kommer någonsin veta vad vi gjorde mer än du och jag och historian kommer bara kunna vara levande i våra drömmar eller tankar. Om vi ens kommer ihåg. Om vi ens vill.