Jag har inte sovit en enda blund på hela natten, det har sjutton inte gått, jag vände och vred på mig och vid klockan 7 gav jag upp hoppet om sömn för den här natten. Det är så jäkla varmt så jag håller på att smälla av ju, men konstigt nog så är jag pigg. Kanske inte är så konstigt, koffeinet från de två koppar kaffe jag drack typ direkt när jag vaknade börjar kicka in i systemet och blandat med något sorts lyckorus som jag nog kommer ha enda till september när jag börjar på Stockholms Universitet.

Jag har fått den här underbara känslan igen, jag har haft den två gånger innan i mitt 19-åriga (snart 20-åriga) liv, och båda gångerna var när jag bestämde mig för att flytta till Spanien. Första beslutet, när jag flyttade ner för första gången till Spanien för att studera mitt sista år på gymnasiet på Svenska skolan och andra beslutet, när jag tog steget igen att flytta ner och plugga ytterligare ett år. Den här gången bara spanska på Málagas Universitet.

Jag visste båda gångerna att jag hade fattat rätt beslut för just då och jag kände att allting kommer bli bra. Delvis så tror jag att jag är nog en riktig adrenalin-junkie på det sättet, för jag får kickar av att byta miljö och utmana mig själv. Det känns nästan som att jag är den personen som inte kan stanna på ett och samma ställe för länge, det blir liksom ingen spänning till slut.

Jag har kommit på mig själv att jag hatar när vardagen kommer ikapp en. Ja, när livet bara blir vardagligt, när du kommer in i rutiner och allting blir så motoriskt. När man slutar njuta. Skulle nog kunna jämföras med det som kallas för "släntrian" i ett förhållande.

Men jag vet att jag måste ändra på det, jag kan inte hatta runt hela tiden för min egen adrenalin-junkies skull, eller? Inte för att jag är tillräckligt gammal för att stadga mig någonstans, men det känns fel på något sätt att fara och flänga överallt. Jag får börja med det som jag läst nog hundratals gånger i tjejtidningar, utmana mig själv i vardagen. Men frågan är om det verkligen räcker till för min inre adrenalin-junkie? Ja, det återstår och se.

Men just nu är jag lycklig. För just nu är jag så högt upp att jag nästan inte ser det som är nedanför mig. Älskar det.