Juletid. Den tiden på året då all släkt och familj samlas, äter och dricker gott, pratar minnen och man känner hur det hela bara andas kärlek. Men den här julen har det känts annorlunda. Den här julen har jag känt ännu mer. Mer än året innan. Och ännu mer än alla år tidigare. Ibland känns det som att mitt hjärta ska explodera av overload av all kärlek jag känner för mina närmaste. Jag kommer på mig själv att jag inte tackar tillräckligt. De här små stunderna i vardagen som oftast går förbi omärkta just då men som plockas fram ur minnet som ett gammalt foto som du vet att ord aldrig någonsin kommer räcka för att beskriva det.

Små gulliga julsms som gör att hela själen blir varm. En gammal vän som kommer fram på juldagens bravader, pussar mig på kinden och låter mig få veta att hon finns här. En mamma och syster som alltid ställer upp. Vänner som alltid finns där för en när man behöver det. Vänner som har haft en sådan påverkan på en att du kommer aldrig någonsin släppa dem för utan dem känns det som att du skulle dö. Gamla minnen spelas upp som på en bioduk och tar mig tillbaka till Spanien, sena nätter i Marbella och skratt som gör att tårarna rinner på en.

Det är så mycket jag har att vara tacksam över. Många gånger under dessa dagar så har allt känts så magiskt fint att jag känner att jag kommer snart gå upp i upplösningstillstånd och brytas ner i små microatomer. Och ibland undrar jag hur jag kan känna sån här kärlek. Sån stark obeskrivlig kärlek. Men att ifrågasätta kärlek ska jag inte göra. Det bara är så. Kärlek <3