Tror ni att folk kan förändras? Verkligen förändras. Då menar jag inte ny frisyr, ny klädstil, viktnedgång eller något annat ytligt. Utan att verkligen, verkligen ändras, enda in i själen.

Kan den där killen i skinnpaj som spelar svår, är elak och lever skandalöst orelevant enligt statementet "sex, drugs n' rock n' roll" verkligen ändra på sig? Kommer han någonsin vara den killen som sätter ner foten och säger stopp? Kan den där tjejen som alltid blivit kallad för "the good girl", som alltid skött sig och aldrig gjort något som är ens i självaste närhet av rockliv, kan hon ändra sig? Eller handlar allt egentligen om att växa upp?

På sistone, är det enda jag iprincip hört i klagoväg är att vi håller på att bli så gamla. KOM IGEN, vi är 20 år! Vi ska egentligen leva loppan, supa oss så fulla att man fnittrar åt allt, hamnar på något statt, dansar som om det inte fanns någon morgondag och skrattar sedan ikapp in på småtimmarna i tältsängarna.

Men när är det egentligen tid för att säga stopp, hur vet man, NÄR vet man att det är dags att kliva av hästen och börja leva lite mer vuxet? Och, vad är egentligen vuxet?

När vi är barn, så handlar allt om att man ska verka så vuxen som möjligt. Du ska göra allting själv. Vi tjejer iallafall, uppför oss väldigt moderligt. När jag tittar på min lillasyster som är nyss fyllda 2 år, kolla bara på henne.. Hon sköter om sina dockor och mjukisdjur som om det var hennes barn, hon står och lagar soppa på sin låtsasspis i lekrummet, viker ihop sina filtar och är väldigt nogrann med att slänga saker?

När vi sedan bli ungdomar, tonåringar, vad vi nu ska kalla det. Så strävar vi också även där mot att verka så vuxna som möjligt. Men den nogrannhet och hyfs dämpas radikalt vilket beror mest från person till person i för sig, men om man pratar i ren allmänhet. När vi sedan växer upp och blir äldre, så vill man vara yngre. Så egentligen, plus minus noll.. Vi spenderar våra första kanske, 25 år att vilja verka vuxnare.. Det resterande åren av våra liv så vill vi egentligen bara ha de unga åren tillbaka.

Så varför hetsa över att bli eller vara vuxen, när du lika gärna kan leva ungt nu? Hoppa på det tåget, sedan när du tycker att du är färdig eller kanske var onöjd med den resan så kan du kliva av tåget och anse dig själv vara vuxen eller kanske köpa en ytterligare tågbiljett till någonstans chillax åter igen? 

Men det är också då man kommer förstå att man har växt upp. För så länge man gör saker för sig själv och försöker utveckla sig själv så mycket som det bara går så kommer man växa upp och bli den person man verkligen vill bli. För det är inte slutdestinationen som räknas, det är resan och hur du tagit dig dit som räknas. För att växa upp och att vara vuxen är ju egentligen inte samma sak, when everything comes around.

Så låt oss hoppas på att killen i skinnpaj och den snälla flickan köper biljetter så att dem tar tågresan och börja inse att vi växer upp hela tiden och kommer göra det, hela livet ut. För det är så man förändras. Att växa upp och förändras går hand i hand med varandra. När vi förändras, om vi förändras, och det hoppas jag att alla upplever.. Så är den enda förklaringen att vi växer som person. Vi växer upp och det är också det som är tjusningen lite. Resan till att bli vuxen.