Du vill inte tro på det. Du vill inte tro på de orden som kommer ut ur telefonen. Du vill ta allt tillbaka, du vill gå tillbaka och ordna upp allt igen. Bara sätta bandet på reverse och gå tillbaka. Allting känns så overkligt, du förstår inte alls vad han säger i andra änden av mobilen och du känner hur det bränns till i hjärtat och tårarna börjar rinna och svida. Allt blir bara värre, det röda vinet stiger åt huvudet, det känns som att hjärtat ska slitas ut och du kan inte andas. Det gör så förbaskat ont och allt är komplicerat. Inlindat i en sådan stor komplikation att du kan inte ens berätta för din egen syster hur det ligger till när hon frågar. För det är så bortom det naturliga som det kan vara. En sådan här smärta är inte naturlig. Jag känner hur jag greppar tag i mitt täcke som jag sitter på i sängen och jag börjar se hur mina knogar börja vitna. Så mycket på samma gång; arg, ledsen, frustrerad.. Frustrationen är värst, den gör så att man vill bara skrika. Arg för att man trodde på det man hade tillsammans och ledsen för att hjärtat känns som det är laddat med sprängämnen. Vilken sekund som helst kan det avfyras, om någon trycker på det rätta knapparna.