Det blir ett kort inlägg nu på morgonen här. Jo precis, så som det står på min rubrik; jag känner igen den här känslan allt för väl. Jag har kännt såhär förut, den här klumpen i magen, den här oron i bröstet, den här nervositeten och även om jag vet att det är bra att känna såhär så vet jag inte om jag gillar den. Det är lite av en hatkärlek.

För två år sedan så flyttade jag ner till Spanien för första gången och det var exakt samma känsla, fast tusen gånger värre. Men jag vet att allt kommer släppa när jag är på plats och det kommer absolut kännas som en lättnad när det är över. Ett upprop och diagnostest på en inskrivningsdag på universitetet kan väl inte vara så farligt? Önska mig lycka till!